Även i Sverige startade scoutrörelsen som en rörelse bara för pojkar. När också flickor visade intresse för scouting fanns en bred enighet om att programmet måste anpassas för att passa flickorna.

De första kända försöken med flickscouting gjordes i Falkenberg redan 1910 och samma år startade ytterligare några flickscoutföreningar på olika håll i landet. Men inte förrän 1911 fick flickscoutrörelsen ordentlig fart. Det var tre flickor på Wallinska skolan i Stockholm, en skola för välbeställda och privilegierade flickor, som tog initiativet. De hade försökt få bli medlemmar i en pojkscoutkår och när de inte fick tillträde övertalade de sina lärarinnor att starta en scoutförening.

1913 startades Sveriges Flickors Scoutförbund (SFS) med Emmy Grén-Broberg som flickscoutchef. Programmet innehöll husmoderlighet, sjukvård, vildmarkskunskap, samhällstjänst och filantropi. Men trots programmets spretiga innehåll var flickscoutrörelsen en plats där man uppmanade unga flickor att utbilda sig och vara självständiga och där de fick öva både ledarskap och skapa nätverk.

KFUK:s verksamhet kom igång 1914 och ett scoutförbund inom KFUK startades 1921 av eldsjälen Lydia Lidholm, som också blev KFUK:s första flickscoutchef.

Frälsningsarmén startade flickscoutverksamhet 1922 och Missionskyrkans flickscouter (“Våra flickor”) startade 1936. Inom nykterhetsrörelsen hade man som sagt pojkar och flickor tillsammans ända fram till medlemskapet i Svenska Scoutunionen på 30-talet.

Ända fram till sammanslagningen av flick- och pojkscouter – något som skedde främst under 60- och 70-talet och vid olika tidpunkt i de olika förbunden – var den svenska flickscoutrörelsen både stark och självständig. Man hade sina egna flick¬scoutchefer, egna läger och kursgårdar, traditioner och sin egen litteratur.